En sångarsaga

Jag såg en sovandes
Höjda haka,
Det svarta skägget
Låg ungt och vekt
Vid silverkanten
Av tröjans halsrand
Omkring ett anlete ansikte
Stolt och blekt.
Jag såg en sångares
Vemodspanna,
Det mörka håret
I ädelt fall,
Den manligt svärmiska
Sorgsna läppen,
Som kanske sjöng i
Kung Arthurs hall.

Jag såg hans dödsdystra
ögon öppnas
Att söka någon,
Han aldrig fann,
De slötos han slöt dom åter,
Och i detsamma
Den syn som skymtat,
I luft förrann uti luften rann.

Men länge hörde jag
Mjukt melodiskt
Hans tanke tala
Sitt mörka tal,
Sin halvutslocknade
Sångarsaga
Från någon wälsk
Eller anglisk dal.

Har jag ej älskat någon,
En som var huld och vän,
Sov jag och drömde jag, låg jag
Ej emot kvinnoknän,
Medan den mörkröda solen
Sjönk bakom ekar hän.

Länge drack vi i lön med
ögat av tårar vått
Eller med svårmodslöje
Kärlek i ont och gott,
Kärlek i synd och lycka,
Kärlek i lust och brott.

Hörde jag nyss, att munkens
Röst i mitt öra ljöd:
Livet är skönt att se till,
Kärlekens kind är röd,
Nu har din älskade vitnat,
Nu är Osviva död.

Nu skall Osviva sova
Länge i slummer sval,
Sömnen och drömmen och döden
Var hennes eget val,
Aldrig hon ångrade, aldrig
Går hon till himmelens sal.

Som hav i svallning,
När vinden kommer,
Som våg i vandring
Gick suset fram
Av dagens aning
I Hadesnatten
Fördold och hemlig
Och undersam.

Och över anletet
Stundom föll det
En glimt av klarare
Ljus än förr,
Men ännu svagt som
En månestrimma
Från livets natt
Genom dödens dörr.