Forsen

Hey! Forsen! Fingrar bleka klösa laven, slita De sprätter, river, blottar sten och klippa Naglar svarta i spillror tärs, slipas loss När han dyker in i mönstret, stenens svarta fors Han gräver ner mot bergets kärna Han slinker in i springor, halkar Isande vatten han ur sprickor dricka Kalk och järn från stenar slicka Vid en strand så kall och dunkel Årtusenden den resande vilat Djupt i hålor utan endaste ljus Blott ett ljud, den svarta forsens brus Han vadar i skenet av underjords eld Den djupa floden, den har ingen källa När tiden tappat sin lögnfyllda gång Ses en vandring i visdom oändligt lång Vid en strand så kall och dunkel Årtusenden den resande vilat Djupt i hålor utan endaste ljus Blott ett ljud, den svarta forsens brus Forsens brus! Framför ses en skugga längs vattnet vandra En rygg så tärd och böjd av kunskap Då han nu den andre i djupet fått fatt Med sig själv han då vid forsen satt