Sorgen

Orgen i ditt bröst växer stor i ensamhet Stigen vart du går mynnar ut i evighet Orättvisans sång ljuder falskt i sin entré Vägen som vi vandrar på slits och nöts var dag Mörkret tar oss alla när sorgen gör dig svag Barnet i din famn sover djupt, fylld av ro Ögon utan tyngd, utan tvivel, men med tro Livet tänt av hopp och av kärlek börjar gro Vägen som du vandrar snart är ljus och utan moln Men akta dig för mörkret, sorgen gör dig svag Huden på din arm den är sträv och den är kall Sorgen tränger tung, kväver den som är på fall Vägen den har nått sitt slut, av jord skall du åter bli Och Jämmerdalens sång är tyst när sorgen gjort dig fri