Sorgen

Orgen i ditt bröst växer stor i ensamhet

Stigen vart du går mynnar ut i evighet

Orättvisans sång ljuder falskt i sin entré

Vägen som vi vandrar på slits och nöts var dag

Mörkret tar oss alla när sorgen gör dig svag

Barnet i din famn sover djupt, fylld av ro

Ögon utan tyngd, utan tvivel, men med tro

Livet tänt av hopp och av kärlek börjar gro

Vägen som du vandrar snart är ljus och utan moln

Men akta dig för mörkret, sorgen gör dig svag

Huden på din arm den är sträv och den är kall

Sorgen tränger tung, kväver den som är på fall

Vägen den har nått sitt slut, av jord skall du åter bli

Och Jämmerdalens sång är tyst när sorgen gjort dig fri