Pöbeln

Hösten avtar sakta, pöbeln kryper fram

Ögat är en fackla som belyser kvällens rand

Motas ner mot insjön

Stenar bryts av dis

Andras eftergifter

Blänker svart som is

Ta mig med härifrån

Långt bort

Lämna aldrig mig

Fastän det är vackert här en gång per år

När människan tar makten

Lämnar plasten sina spår

En möjlighet att skiljas från en mytisk generation

Blod befläckar avtal

Och lämnar väg för destruktion

Se dig själv varje dag

Som död

Men lämna aldrig mig

Gör dig själv en tjänst

Allt är som det är

Gör dig själv en tjänst

När ingen lever som de lär

Lämna aldrig mig

Är det sant att man är sin egen fiende?